Rapport till Vänfors

Rapport till Vänfors

onsdag 18 september 2013

En vanlig dag


 Den 18 september 
och allt är som vanligt.
Sixten myser som vanligt på kökssoffan.
 Tar mig en kopp kaffe som vanligt.
Gör mig i ordning för jobbet som vanligt.
 
Ja, allt är precis som vanligt...



 För 12 år sedan just i dag var det en ovanlig dag.

Åtta dagar efter att World Trade Center föll
så föll även min värld samman.

Pappa,mamma,jag,min bror,
mina barn och min brors barn
låg i mina föräldrars dubbelsäng
och väntade...och väntade...

Lyssnade på pappas tunga andetag
och hur dom sakta tystnade.

Efter 1,5 års kamp
mot en obarmhärtig cancer
så var det slutligen dags
för det som bara inte får hända...

Och sen gick livet på nåt sätt sönder.
 

 

 Vet inte hur det har gått till
men till slut kan man
 ändå på något sätt 
uppleva vanliga dagar 
trots att någon inte längre finns kvar.
 
Det trodde jag aldrig för 12 år sedan...
 
  

Så idag är det en alldeles vanlig dag
fast ovanligt sorglig.


Älskade pappa du fattas mig.


Kram

19 kommentarer:

Anki sa...

Tack för att du orkar trösta mig... du har ju din egen sorg att bära.
Skönt att du ändå kan se den här dagen som en vanlig dag... trösterikt på något sätt... för trots allt så blir det ju så... så småningom... men minnet efter en älskad familjemedlem finns för alltid kvar, djupt och varmt förankrat i hjärtat.
Varm kram till dig.

Vardag och flärd sa...

Det är svårt att mista någon kär och det enda som hjälper är tiden, sorgen bleknar på något sätt men saknaden finns alltid kvar och stundtals är saknaden väldigt stor.
Kramar till dig!
Eva

Meta sa...

Det är precis så det är. Vi har haft en hel del sorg här just nu men som du säger livet går vidare och man får låta det ta den tid den behöver.Härligt att det gått bra för dig.
Ha en fin onsdag
Kram Meta

Eva sa...

Vad fint du berättar om din sorg. Jag förstår att dina tankar går tillbaka till den dagen.
Att din pappa fick sluta så nära sin familj måste ha varit väldigt bra, trots sjukdomen.
Kram Eva, Tinibelli

lisashus sa...

Visst är det märkligt hur livet ändå kan gå vidare, trots det ofattbara som ibland händer oss!

Jag känner igen dina tankegångar och känslor här, det tror jag alla gör som har förlorat en nära.

Fina bilder som understryker det du skriver!
Alla goda tankar till dej!
kram
Lisa

Maj sa...

Så fint du skriver om din pappa...jag har hur konstigt det än kan låta kanske bara fina minnen när och tacksamhet över hur det var när jag miste dem. Men jag tror det beror mycket på tex åldern. Mamma var 94 år och och pappa 83 år. Men var och en sörjer på sitt vis och som du skriver när det gått en tid så upptäcker man att livet "rullar" på och det gäller att ta vara på den tid man fått. Kram

Anonym sa...


Ja ,lilla Annika,det här är en svår dag alla år,minnet kommer smygandes när man ser datumet,men som pappa sa:livet måste gå vidare vi har ju alla fina,roliga minnen.Tyvärr fick han inte se barnbarnen växa upp,det var hans stora sorg....Minns honom med glädje,kram Ma ♥♥♥

Marianne sa...

Fint inlägg♥
Kram

Majas bekännelser sa...

Tack för att du delar med dig! Kände mig så berörd av ditt inlägg att jag var tvungen att skiva om din och andras sorg. (http://majasbekannelser.blogspot.se/2013/09/sorgen-som-vill-dansa-bort.html?m=1)
Kärlek och styrka till dig!

pysseltanten sa...

<3
Kram....Git

Gunillasljusglimtar sa...

Åh så det berörde mig ditt FINA inlägg..Man tror inte man kommer på fötter mer i hela livet,det gör man FAST det blir aldrig som det vart.När mamma lämnade oss för drygt tio år sen på Sahlgrenska,så kunde kjag inte FÖRSTÅ hur folk som man mötte o folk i bilar kunde fortsätta med sitt när MIN mamma var död,fruktansvärd känsla...Varma kramar till dej från mej ♥ Gunilla

Bej sa...

Kära "söstra mi" fäller en tår o tänker på dej jag vet hur det känns då jag själv mist min far för 13 år sedan....dom fattas oss
Bamsebjörnkram B

Annas röda stol sa...

Fint! Kram

n o r d i n g å r d e n sa...

Men han hade den bästa dottern!!! Har ju sett fina svartvita bilder också;)på er båda! Förstår du saknar honom.... vilket otroligt mysigt kök Sixten har att myas i, och den skomakarlampan med röd skärm, ahh.. så snygg!!!! Läcker klocka i inlägget inunder också, hörs via mail o mess <3

Halmhatt och mamelucker sa...

Ja ibland blir man smärtsamt medveten om hur mycket värt det kan vara med en dag när allt bara är precis som vanligt.

Livet kan vändas upp och ner på en sekund.

Du verkar ha en massa fina minnen av din pappa. Du skriver så fint.

En extra stor kram Annika

sara - lifeinsingapore sa...

ast jag inte alls känner dig sitter jag är med tårar rinnandes ner för mina kinder.

så vackert ändå, att han fick gå bort med hela sin familj så nära.

stor kram och tack för dina ord. påminde mig och hur skört men ändå vackert livet är

Rapport till Vänfors sa...

Tack från hjärtat för alla era fantastiska kommentarer...om ni visste hur de värmer <3

G:a Affären sa...

Ja tänk att det kan bli en helt vanlig dag igen efter ett datum man för alltid minns. Jag förstår att du stod nära och saknar din älskade pappa.
Minnet är större än sorgen, det sa jag till mig själv som i ett mantra, för att överleva sorgen när min yngre syster dog.
En vanlig dag och vi har våra datum då det känns extra sorgligt.
Bilderna är så stilla, varma och mysiga. Och peacemärket förstärker känslan.

Varm kram
Cia


maria at inredningsvis sa...

Jag vet hur det känns då min pappa dog i prosatacancer sista Augusti i år:( det jobbigaste tycker jag dock är all skit efter med allt med begravning och TUSEN jäkla papper. Man tycker de borde ha mer barmhärtighet till anhöriga i sorg och göra allt lättare när någon dött.

VARM KRAM på dig...and life must go on no matter what:)

LOVE Maria