Önskade mig alltid en rosenträdgård förr.
När vi flyttade hit för ca 12 år sedan
så tänkte jag att nu skulle det bli verklighet...
Men ack vad jag bedrog mig
för här har vi nästan bara sandjord
och rosor vill ju ha tung lerjord...trodde jag.
Finns ju massor av rosor som inte kräver så mycket.
Rosor som kan leva lite magert och torrt.
En säck kogödsel vart tredje år
och mer behövs inte...
Jo förresten, en sak till...tid...de behöver tid...
Vi har alltid så bråttom med allt vi människor.
Köpa en liten fjuttväxt och vänta i 5-10 år...
Näää, sånt orkar vi inte med...vi ska ha allting BUMS!!!
Jag gav mina rosor tid...mycket tid...
Och idag kan jag njuta av det:)
Tror det är en av livets hemligheter
som vi slarvat bort i all stress:
Att våga sätta plantor och frön
(både bokstavligt och bildligt talat)
med jämna mellanrum,
för att om några eller många år senare kunna njuta
och vara oss själva tacksamma
för att vi tog hand om oss
och inte bara tänkte kortsiktigt...
Och skulle vi nu inte hinna njuta av det vi en gång planterade
så finns det andra som kommer efter oss
som kan få njuta och må väl
och förhoppningsvis sätta egna nya plantor ;)
Kram från mig