Rapport till Vänfors

Rapport till Vänfors

torsdag 6 november 2014

När man inte längre orkar



För ca tre veckor satt jag
och kikade runt bland olika bloggar
precis som jag brukar till och från,
och plötsligt läste jag ett inlägg
som gick rätt in magen som en kniv.


Pia på Atelje Skogslyckan
skrev om sin sons självmord...


Hon utmanade oss andra
 att göra ett inlägg om detta,
för som hon skriver:

Vi bloggar alla om olika saker...
mode,heminredning,trädgård osv.

Men vad hjälper det vad vi brinner för 
om vi inte har det allra viktigaste runt oss?

Dom vi älskar!!

Om ett av dina barn dör, din bror eller syster...
då ter sig genast allt det andra så litet...

Vill ni läsa hennes fina och viktiga inlägg så klicka HÄR


Har gått och värkt på detta men tryckt bort det
men det river i mig hela tiden,
så ja Pia, jag antar utmaningen,
även om mitt inlägg kanske inte
 kommer att vara så positivt som det brukar vara.




Att ställa tragedier mot varandra är kanske fel
men jag gör det ändå för att ge en uppfattning 
hur enormt stor dödligheten pga självmord verkligen är.

Ebola,som vi dagligen hör talas om
och som naturligtvis är en fruktansvärd sjukdom för de som drabbas,
har hittills dödat ca 4500 människor...

Ca 1 000 000 människor tar sitt liv på jorden...varje år...
en  människa var 40:de sekund dygnet runt...

I Sverige ca 1600 (finns antagligen ett stort mörkertal dessutom)
och många av dem är unga...mycket unga...

Jag har två gånger i mitt liv
 tagit beslutet att ta mitt liv.


Som ung pga psykisk ohälsa 
som drev mig till ett ohållbart destruktivt liv
och som vuxen pga  mycket svår och långvarig smärta
efter en obehandlad borreliainfektion... 

Vad kan få en att tänka så?

Hur kan man ens drömma om att utsätta 
sina nära och kära och sig själv för något så hemskt?

Svår psykisk eller fysisk smärta är mitt korta svar.

Ingen människa tar sitt liv för att göra andra illa...
man orkar helt enkelt inte mer, det gör för ont...

Varför gjorde jag det inte?

Som ung grep samhället och mina nära in 
och "såg till" att jag med tvång och vård fick hjälp,
Jag hade ständigt människor omkring mig 
tills jag var tillräckligt stark att stå på egna ben.
Det fanns ekonomiska resurser och samhället 
var inte lika tufft att leva i som idag.

Som vuxen hade jag barn (om än vuxna)
och man,mamma,bror och vänner
som jag inte kunde lämna...inte kunde göra illa... 

Alla kan hamna i en situation där vi inte längre orkar.
Du, jag...vem som helst av oss...

Så länge vi väljer att ha en värld
 där ständigt ökad ekonomisk tillväxt till varje pris 
är viktigare än oss människor
så tror jag att detta förfärliga bara kommer att öka.


Våga fråga:Du ser ledsen ut,vill du prata om det?

Våga svara: Ja, jag mår inte bra...jag behöver hjälp...




Till dig som blev lämnad kvar vill jag säga:

Du gjorde inget fel, tvärtom, du gjorde ALLT!
Skrik,gråt,sörj,hata men vet att  du ALDRIG gjorde fel <3


Till dig som snart inte orkar längre vill jag säga:

GE ALDRIG UPP, det finns alltid en dörr ut 
du har bara inte hittat den ännu <3 <3 <3







Kram Annika





16 kommentarer:

Cat sa...

Det var starkt att läsa. Tack för att du delar med dig. Kram, Catarina

Annica sa...

Så fint och gripande Du skriver!
Läser och känner in vartenda ord. Så starkt! Har själv levt i rädslan att "något ska hända" med nära anhörigs psykiska ohälsa.

Många varma kramar!
Annica

Här är gudagott att vara ! sa...

Annika,du är en oerhört modig och empatisk människa.
Att bry sej om sina medmänniskor ska vara självklart, men tyvärr är det inte så.
Så många omkring oss mår dåligt och har ont i själen, men ser vi det ? Och hur ofta pratar vi om det ?
Är så glad för din skull att du har haft dom kring om dej som brytt sej om dej och hjälpt dej upp när du sjunkit ner i dom djupa svarta hålen.
Så starkt av dej att skriva detta, och dela den insikt och erfarenhet du har om denna sjukdom.
Varma kramar till dej ♥
Anneli

Vardag och flärd sa...

Annika, det var gripande att läsa, du är stark och du vet också att du har många i din närhet som bryr sig om just dig. Det finns många som är ensamma och inte vågar öppna sig, som du säger måste man våga fråga, kanske man kan hjälpa till. Tyvärr anser många fortfarande att det inte är riktigt OK att ha ont i själen.
En stor, varm kram till dig, vännen!
Eva

Hajan sa...

liknande som Du skriver, skrev
jag då när det hände. Det är
förfärligt, värst är det för sambon och de små barnen tycker
jag.
Svårt att tala i detta , att taga sitt liv det är så svårt att förstå, men han hade ju bestämt sig. Svårast för de närmast anhöriga.

Gunillasljusglimtar sa...

Fina Annika...såå rörande inlägg! Jag förstår dig o dina tankar. ...Tanken har funnits hos mig också då sjukdom o elände kändes övermäktigt!..KRAM fina du 💗 💗 💗♡♡♡Gunilla

Bej sa...

Kära Annika jag är så glad o tacksam över att du valde rätt nämligen livet...jag vet hur det känns med fysisk smärta har själv övervägt samma beslut att få ett slut på lidandet men som du gjorde jag inte det tragiska valet utan stannade kvar ....på något konstigt vis kämpar man ....men som du skriver det är för att man har så många nära o kära
Att ha dej som vän är en gåva <3

Maj sa...

Läste samma inlägg som du och idag skriver hon på sin blogg att hon säljer sin fina affär i Limmared pga egen sviktande hälsa.
Fint och tänkvärt inlägg du skrivit.
Kram

Skogslyckan sa...

Käraste du, vilket stark och gripande inlägg du skrivit. Så glad att du hjälper mig föra upp detta viktiga ämne, men så ledsen att det skall behövas... Har varit lite dålig på att kika in på bloggen, det är en tung tid för mig. Känner den smärta min son hade förra året dagarna innan han gjorde det hemska. den 16:e är det 1 år av chock och sorg. Men livet går vidare och allt går sakta framåt. Det har hänt mig en del härligt och positivt det sista och livsglädjen återkommer. Ha nu en fin helg så skall jag länka in till dig nu.
Kramar Pia

Anonym sa...

starkt av dig att berätta, en eloge! //Caroline

Hanna sa...

Tack för att du delade din historia. En människa som säger som det är, kan jag inte tycka illa om. Det är tvärtom en människa som jag känner respekt och kärlek för och vill lära känna mer. Alla människor behöver säga som det är lite oftare. Det skulle föra oss närmare varandra.
Kram / Hanna

Kulturtanten och Lilla gummann sa...

Jag har läst Ditt inlägg gång på gång...på gång...och vill bara säga tack.../Lilla gummann

Anonym sa...

Tack för dina fina ord, glad att du valde livet.
Kram Skorpan

Halmhatt och mamelucker sa...

Detta var läsning som griper tag.

Glad att Du valde livet och hade bra människor runt Dig.
Vilken fruktansvärd sorg om ens barn inte såg någon annan utväg.
Så onödigt och hemskt.
Önskar att alla kunde få den hjälp som behövs och vågar söka hjälp när allt känns svart och hopplöst.
Stor kram på Dig du fina människa. / Annika

Vardag och flärd sa...

Annika, idag kom fröerna! Stort tack, du är så snäll! Nu gör vi ett nytt försök i helgen och jag rapporterar till dig hur det går. Och vi ger inte upp, varken med fröerna eller livet!
Kram på dig, vännen!
Eva

Liten groda. sa...

Blir lite tårögd när jag läser de fina kommentarerna du fått mamma. Du är en riktig stålkvinna, som har fått stå upp även genom mina år av elände. Jag saknar dig varje dag när jag är här nere i Skåne, 16 mil bort. Du är fantastisk.

En bamsekram till min fina älskade mamma! <3