ja blii som fundescham...

Kanske rubriken fodrar en översättning?

Här kommer den:
 Jag blir så fundersam...

Vaknade i morse efter elva timmars sömn.

Natten till torsdag sov jag fjorton...

Sista veckan på jobbet har till slut fått min kropp

att vänligt men bestämt säga STOPP!!!

Har som så otroligt många andra varit utbränd tidigare i livet.

I bland skäms jag över det och känner mig svag och vek,

men i dag förstår jag att jag har fått en fantastisk gåva...

Förmågan att tidigt känna när jag går åt fel håll i livet.

I onsdagskväll började min kropp tala om att nu Annika

är det läge att stanna och säga i från...

Att faktiskt inte bara titta på när din allra bästa vän (mig själv)

är på väg att gå sönder.

Men, näää inte då.

Tvingade iväg mig till jobbet och pressade vidare...

För vem vill vara en dålig kollega?

Och vem vill vara en gnällspik?

Och vem vill framstå som en svag och labil människa?

Inte jag...

Torsdagkväll efter jobbet inte bara vrålar min kropp att:

Nu är det nog,

 utan även min Christer.

Så jag grät och kände mig värdelösast av de värdelösa

men jag sjukskrev mig...

Ringde på fredagen och berättade hur jag kände och

att jag faktiskt inte fixar mer.

Möttes av fullständig förståelse och omtanke.

Från och med nu så vänder det:)

Det är svårt att vara modig och försvara sig själv...

Men fy faan, rent ut sagt,

vad det gör gott i själen när man gör det.

Har en liten samling med gamla klockor.

Alla är trasiga och jag älskar det.

En av mänsklighetens mest destruktiva uppfinningar är

KLOCKAN!!!

Den får oss att gå sönder och pressar oss till döds.

Måste hinna,måste hinna,måste hinna...

Jag hinner inte,jag hinner inte,jag hinner inte...

Måste hinna,måste hinna,måste hinna...

Länge leve trasiga klockor

och död åt

påhittad tid i skepnad av en maskin på armen.

En stor fundersam kram från mig