Ett ynkligt ynk...

Nää, vad jag känner av vinterhalvårets mörker...

Tycker om hösten och vintern när man kan vara som man är i bylsiga

och sköna kläder, slippa bikinistressen och att ständigt

göra nåt för att "nu är det ju sommar och då kan man

inte sitta inne och uggla". Gillar luften och höstfärgerna.

Gillar...nej,älskar snö...i mängder. Gillar jul och nyår och allt som hör dit.

Problemet är att serotoninhalten i min hjärna sjunker

när dagsljuset sakta minskar, försöker förklara

för mig själv att det bara är kemikalier i huvudet som "spökar"

men det är så svårt att hantera.

Jag tappar liksom gnistan och energin:(

Man prövar allt: ljusterapilampa, positivt tänkande, sova och äta bra,

medicin (både via läkare och hälsokost) , ändrar sin arbetstider,

försöker göra saker som är bra för mig, väljer bort energitjuvar,

avslappning, träning, självhjälpsböcker mm mm.

Självklart gör allt detta saken bättre och jag vet människor

som kan bli så nere så att de är borta från livet flera månader under

vinterhalvåret vilket jag klarat mig ifrån.

Tänkte rent ut sagt skita i att göra ett inlägg idag för

jag känner mig så här ynkligt ynklig som denna lilla sista pelargon.

Men så tänkte jag att då vinner ju de där förbannade kemikalierna

och det får bara inte ske. Alltså skriver jag om än lite ynklig.

Vet att jag inte är ensam,så jag tänker på er andra och skickar

en ynklig liten kram till er ikväll.

KRAM...